premiärtur med lilla blå!

Jag gav mig ut i min lilla blå, men jag kunde se tre andra seglare därute som tränade. Dit beger jag mig!, tänkte jag.

Väl ute slår jag runt två tre gånger. Jag kommer på att jag kan kliva rakt upp vid masten över däck och gränsla båten med ett ben över till centerbordet. Har simmat runt tidigare, vält upp och sedan hävt mig upp i aktern. Inte konstigt att jag blivit helt slut...

Nu ger dom andra sig av, plötsligt är det bara jag kvar. Tillbaka på undanvind kommer jag nästan ända fram till klubben. Nu gör jag en klassisk framåtflygning för det kommer en riktigt kraftig by och tar tag i mig bakifrån. Nu börjar jag bli lite skakis... Hur ska jag komma in till båtklubben, vinden ligger på rakt in och det blåser riktigt mycket nu!! Och jag är inte riktigt kompis med min lilla blå.

En man står på bryggan och ser att jag har problem. Jag ger upp nu, och seglar förbi bryggan för att ropa till honom. "Det går inge bra", säger jag. Han ska hjälpa mig segla in den till klubben, dirigerar mig att komma mot bryggan västerifrån. Och det verkar som en bra idé. Jag kommer in mot bryggan, men fastnar med skotet i en boj som jag passerar. Båten välter, ligger nu ofrivillit "förtöjd" till denna boj. Tack och lov lossnar inte skotet från bojen, för då hade jag drivit rakt in i en väldigt dyr och fin motorbåt som låg i vindens riktning...

Vid det här laget är jag kall, skrajsen, och helt urpumpad! Min räddare i träskor (L) lyckas till sist hala in mig med en lina som jag fått simma och hämta halvägs in till bryggan (nu ännu mer kall). Liten flicka hel och skakis på bryggan. Räddaren seglar snyggt runt den till upptagnings-bryggan. Och jag pustar ut och måste andas, andas, andas. Vila, vila, vila. Tänka.

När båten är bärjad och så så säger min räddare L att "du kanske inte ska segla själv när det blåser så här mycket..."...

Men jag ska inte segla på ett par dagar. Har feber och nyser i ett. Det är första gången jag verkligen blivit sjuk efter att ha blivit kall...

Hej från mig!